Ett smattrande av ord möter besökaren som bestämt sig för att ta sig till den lilla scenen. Med en imponerande intensitet, svart humor och samhällskritik underhåller Nicke Lurig sin publik. Nicke Lurig kallar sin musikaliska stil för actionvisor, låtar där det händer en hel del. Temat för musiken och monologerna är bokstavsdiagnoser och Nicke Lurig berättar i ett rasande tempo om hur samhället ser på folk med diagnoser och sina egna upplevelser från bland annat ungdomshem. Den enda rekvisitan han använder är sin gitarr och sin egen inramade diagnos.
Hanna Ricksten Strömstad Tidning 3 augusti 2010 Rapport från Krokstrandsfestivalen
En fet show om Damp
Niklas Andersson vet hur det är att känna sig störig, flummig, utanför och idiotförklarad. Nu gör han musik och komik av sina erfarenheter och turnerar med en egen föreställning>
Trubaduren Niklas Andersson är en ”stor pojke som sjunger sig fri”. Med enmansföreställningen ”Nervös men lugn” har han skapat drastisk komik av sitt stundtals trassliga liv. Men framför allt har han skapat själfulla sånger om utanförskap och längtan. – Jag vill göra bra underhållning av mina erfarenheter, en fet show helt enkelt, förklarar han.
Vi sitter i köket till den lägenhet i Göteborg som Niklas delar med två vänner. Här råder ett kreativt kaos i ordets rätta bemärkelse. På väggen finns livfulla teckningar, på bordet en röra av pennor, papper, cd-skivor och mitt i allt en svart plastspindel. På väggen tronar ett äkta gökur. Niklas plockar fram gitarren och river av några smakprov på sångerna ur sin föreställning. Gitarrspelet är skitigt och nervigt, och rösten en mjukare variant av Thåströms stämma. Det handlar om en liten pojke ”busigare än Emil” som inte får någon förståelse från vuxenvärlden. Om hur det är att flumma iväg med avslappnande droger och om den dysfunktion som bor i hans kropp, ”doktorn, han kallar det för Damp”. – När jag var tjugosju fick jag för första gången en riktig diagnos ställd, berättar Niklas. Jag har Damp och något som kallas Non verbal learning disorder. Föreställningen ”Nervös men lugn” handlar om hur de länge dolda funktionshindren påverkat Niklas liv, och om hur lärare, socialarbetare och andra vuxna hela tiden lyckades förstärka utanförskapet, i stället för att ge stöd. Men det som skulle kunna vara djup tragik förvandlas i Niklas tappning till svart humor. Skolfröknar och psykologer blir till absurda karaktärer. – I andra klass kom jag in för utredning på Bup. Psykologen satt och studerade mitt beteende bakom en glasruta, berättar han. När jag i vuxen ålder fick mina diagnoser genomfördes utredningen av en psykolog som gjorde karriär på mitt fall. När diagnoserna väl var fastställda böjde han sig fram över bordet och deklarerade glädjestrålande att jag inte var utvecklingsstörd..
Problemen började på lågstadiet. Niklas hade mycket spring i benen, bråkade och busade. Han fick inte gå kvar i sin klass, och på mellanstadiet hade han en egen assistent i skolan. Något som gjorde att Niklas kände sig än mer idiotförklarad och utesluten. Hemma var det rörigt och familjen flyttade dessutom ofta. Samtidigt var Niklas rastlös och full av energi. En energi som han kanaliserade genom att äta och kicka fotboll. – Jag åt och åt, säger han. På något sätt blev det en identitet att vara fet. Jag vägde säkert 140 kilo, men samtidigt rörde jag mycket på mig. Problemet var att jag då blev så svettig att folk inte ville komma i närheten av mig. De flesta tog ännu mera avstånd.
Niklas väg, från en aldrig avslutad skolgång till en påbörjad karriär som trubadur, kantas av en salig blandning av livserfarenheter med allt från försök till att starta ekologiskt lantbruk till hippieliv i Indien. – Jag har hoppat på en massa saker men aldrig orkat slutföra något, säger han. Men jag tror att om jag bara fått lite mer coachning och om min familj hade haft ett nätverk, så skulle jag ha klarat mig lite bättre i både skolan och livet. Å andra sidan är jag nog en av de tajtaste underhållarna i landet. Jag har liksom fått lära mig allt själv. Att få en diagnos är viktigt, men inget som automatiskt gör att saker blir bättre, menar Niklas Andersson och han har ingen patentlösning på hur man ska bemöta barn som har funktionshindret Damp. – Det finns tio olika sätt att se det där på, säger han. Det gäller att ge varje människa en chans att hitta det han eller hon tycker om och är bra på. Det märks att han har en kluven inställning till de bokstavskombinationer som gjort att han i dag är förtidspensionerad. – Folk har en massa fördomar. När de hör att man har Damp förväntar de sig att jag inte ska kunna sitta still utan springa runt hela tiden. Jag önskar att NIKLAS kunde vara min diagnos, säger han och ler finurligt. Samtidigt ger han röst åt alla dem som har ett funktionshinder när han är ute och föreläser om Damp på skolor och utbildningar, och han är redan i gång med en ny föreställning på temat längtan, utanförskap och lite Damp, som han uttrycker det. Flera av sångerna på skivan ”Nervös men lugn” kretsar kring en längtan att hitta hem. I visan ”Inre nervkramp? D.A.M.P” sjunger Niklas Andersson om ett hopp att den inre nervkrampen ska ta slut, så att han kan stråla ut. Strålar han lika bra på scenen som på skivan, har han goda förutsättningar att nå långt. Jessica Rydén Fotnot: Föreställningen ”Nervös men lugn” bokas via telefon 076-221 91 40. Via det numret kan du också beställa Niklas Anderssons cd-skiva med samma namn. Mer information om Niklas och hans sånger finns på www.nickelurig.se Jessica Ryden Tidningen Sistone 2005/
Boknings gruppen på Cafe Dubbelgöken en visklubb i göteborg säger så här: Nicke är en evig showman som inte kastar in handduken om någon skriker efter ett mellansnack mitt i en låt och som bjuder på sig själv som ingen annan.
"Ingen sitter säker på de knarriga stolarna på Cafe Crasnapolsky"
Robert Warrebäck De hemlösa Tidning Faktum 05